Har läst mycket i sommar. Läst, funderat och skrivit i min svarta moleskine.
Ett av guldkornen kom från Per Arne Dahl, och sin (tänkvärda) bok ”Allt som är värdefullt har ett pris”.
Han berättade (bland mycket annat) om den danska Jung-analytikern Jytte Grønkjærs teorier kring varför man just gör som jag – funderar över livet i 45-årsåldern.
Tydligen hör det ihop med att man i min ålder inte längre kan skylla på sina föräldrar eller nån annan, utan ska det bli nåt är det numera helt upp till mig själv. Man har dessutom nått den åldern att man inte längre kan leva på ”drömmen om sen”. Det är inte längre när jag blivit vuxen, när jag gått ut skolan, när jag skaffat tjej, när jag fått bättre lön, när jag flyttat dit och dit som det blir av.
När man nått till mitt-i-livet är det ”nu & du” som gäller. Möjligheterna krymper, ”fjorden börjar frysa till”, och man kan vaken leva på framtidsdrömmar eller skylla motgångar på nån annan.
Jag kanske är det så.
Men jag vägrar ge upp ”drömmen om sen”.
Jag har redan börjat smida planera, även om det ännu är långt ifrån konkreta…
Etiketter Funderingar
